Avtagbar apparatur, ortodonti

Klammerplåt

Plåten består av en basplatta i metylmetakrylat. Som förankringselement används vanligen Adamsklamrar, gingivalklamrar och facialslinga. För transversell expansion förses plattan med centralskruv eller passarskruv. Skruv kan även användas för att förflytta enstaka tänder. Z-fjäder, M-fjäder är andra aktiva element som används för att korrigera enstaka tänder. Gummidrag över fronten till hakar i plåten för palatinalföring av överkäksfronten används ibland.

Klamrar och fjädrar aktiveras/justeras enklast med Schwartz-tång, Jarabaktång eller tång nr 139.

Exempel på plåtar: expansionsplåt, luckhållare ök/uk, plåt med hörntandskrok, plåt med frontal påbitningsvall, plåt med tunggaller/tungskärm, bettspärrplåt.

Indikationsområden för klass II-behandlingar

Postnormalt bett Angle II:1 med övervägande sagittal tillväxtriktning. Gynnsamt är proklinerade överkäksincisiver, raka eller retroklinerade underkäksincisiver och välformade alveolarutskott med goda utrymmesförhållanden.

Aktivator

Aktivatorn är en typ av funktionskäkortopedisk apparatur.

Den verkar indirekt, vilket innebär att muskulaturen är kraftkällan. Den största effekten vid aktivatorbehandling erhålls genom den drag- och sträckverkan som utövas på muskulaturen. Dragkraften ökar vid framjumpning av mandibeln och vid hög konstruktionsbitning.

Den väsentliga funktionsökningen vid aktivatorbehandling sker vid sväljning. Då sker en markant ökning av muskeltonus eftersom patienten reflektoriskt försöker bita samman.

Det finns många olika typer av aktivatorer. Den vanligaste är den s.k. Andresenaktivatorn. Denna aktivator ligger lös i munnen, är funktionsstimulerande och genom dess konstruktion överförs intermittenta krafter till dentitionen och omgivande benstrukturer.

Vid konstruktionsbitning förs mandibeln fram (jumpas) 0,5–1 molarbredd. Bitningens höjd varierar med betthöjden, men görs oftast cirka 2 mm högre än frivägsmellanrummet.

Aktivatorkroppen utgör en enhet för över- och underkäke. Denna framställs i akrylat med fäste för facialslinga och eventuella fjädrar.

Vid kontrollbesöken bör följande registreras:

• Koopererar patienten bra?
• Finns aktivatorn kvar i munnen på morgonen eller ligger den i sängen? Den kan förses med andningshål. En för hög aktivator faller lättare ur munnen!
• Försök motivera och uppmuntra patienten när behandlingseffekt ses.
• Slipa ur för erumperande tänder.
• Mät horisontell överbitning regelbundet.
• Registrera molar- och kuspidrelationerna.
• Kontrollera även den transversella relationen.

Effekt av apparaten bör kunna ses efter 2–3 månaders användning, och efter 6 månader bör man se en klar förbättring av malocklusionen. Om ingen förbätttring

sker eller om malocklusionen förvärras, ska terapin omprövas.

Aktivator med inbyggt EOD

Aktivatorn kan förses med EOD.

EOD har korta ytterarmar i nivå med 5:or eller 3:or. Till dessa kopplas en huvud-hätta (high-pull). Denna aktivator ska ej urslipas i överkäken. Teknikern slipar standardmässigt ur aktivatorn helt i underkäkens sidopartier.

Twin block

Twin block är en tvådelad apparatur för funktionskäkortopedisk behandling. Den är främst avsedd för klass II-behandlingar.

Indikationen för twin block är klass II-malocklusion. Apparaturen består av en överkäksdel med Adamsklamrar på 6:orna och kulklamrar alt. gingivalklamrar vid 3:or. En vanlig variant är att man gör en facialslinga istället för klamrar vid 3:or. Plattan förses oftast med en central skruv för transversell expansion eftersom det ofta är nödvändigt med maxillär transversell expansion i klass II-behandlingar. Underkäksdelen retineras på 44, 34 med Adamsklamrar och kulklamrar alt. gingivalklamrar vid 3:orna. Bitningen tas i jumpat läge som för en aktivator med ett lämpligt mellanrum mellan incisiverna, förslagsvis 2 mm. Jumpningseffekten uppnås av påbitningsvallar där det ligger en bitklack på varje sida både i underkäksdelen och i överkäksdelen.

Ett snedplan mellan klackarna styr underkäken till framjumpat läge. Vid stora överbett kan det vara aktuellt att göra jumpning i flera steg och då kan man bygga på bitklackarna alternativt göra en ny apparat. Kontraindikationer för twin block kan vara ett vertikalt tillväxtmönster och detta bör i så fall diskuteras med konsulterande ortodontist.

Den stora fördelen med apparaten är att man kan kräva mer användningstid än med en aktivator. I de ursprungliga rekommendationerna diskuterar man faktiskt dygnet runt användning. Man noterar även att apparaten kan sitta i när man äter. Man bör alltså ha ett högt krav på användande förslagsvis all tid utom skoltid. Detta leder rimligen till att patienten har apparaturen i större omfattning än med annan apparatur varvid man kan få en högre effekt. Det krävs dock att patienten biter ihop vid användningen så att man inte går med öppen mun eftersom apparaturen då inte har någon effekt. Vid god användning kan man få snabb effekt. Det gäller då att komma ihåg att inte avsluta behandlingen för tidigt utan att överdriva något och även retinera. I djupa bett får man antingen behandla det djupa bettet före med en betthöjningsplåt alternativt retinera i efterfasen med en betthöjningsplåt. Denna bör då förses med en bitvall som även håller underkäksincisiverna i det nya framjumpade läget. Ett annat alternativ är selektiv slipning i apparaturen.