Plantar fasciopati, hälsporre

Plantarfascian stöttar fotens form och håller ihop foten under belastning. Den har framför allt en viktig funktion vid stegavveckling med den så kallade Windlass effekten (1).

Plantar fasciopati ofta kallat hälsporre, kännetecknas av smärttillstånd i plantarfascian, oftast vid fästet på hälbenet.

Röntgenfyndet hälsporre, också kallat calcaneussporre, är en liten benutväxt under hälen, som i de flesta fall inte är kopplat till plantar fasciopati(2)(3). Det är vanligt att patienter med plantar fasciopati inte har en synlig hälsporre, och omvänt kan röntgenfyndet hälsporre förekomma utan kliniska besvär.

Begreppet hälsporre används ofta i vardagligt tal, kunskapsstödet använder begreppet plantar fasciopati för detta sjukdomstillstånd.

Plantar fasciopati kan uppkomma utan känd orsak men är vanligast efter överbelastning. Tillståndet karaktäriseras av partiella bristningar och degenerativa förändringar i plantarfascian. Detta kan leda till smärtor i fascian och dess fäste på hälbenet.

Flera faktorer som kan bidra till tillståndet (2)(3):

• överbelastning vid gående, stående eller annan fotbelastande aktivitet
• belastning på hårt underlag
• snedbelastning av fot
• skor som ger otillräckligt stöd för mellanfot och häl
• övervikt
• fotfelställningar
• reumatiska sjukdomar
• stram hälsena.

Typiska symtom vid plantar fasciopati är (2)(3):

• belastningssmärta under eller på insidan av hälen
• igångsättningssmärta
• stelhet och smärta på morgonen, som avtar under dagen
• ökad smärta vid barfotagång och långvarig belastning.

Problemen kan vara långvariga och bestå i månader eller år.

Smärta vid vila och nattlig smärta tyder på en annan diagnos.

Typiska statusfynd är (2)(3):

• hälta
• smärta vid hälgång
• palpationsömhet över fascians fäste medialt distalt om hälbenet
• ibland palpationsömhet över hela plantarfascian
• ökad smärta vid passiv dorsalextension av stortån.

Diagnosen plantar fasciopati ställs kliniskt. Överväg röntgen för att utesluta differentialdiagnoser som exempelvis stressfraktur och artros. Röntgen kan också vara aktuellt vid utebliven förbättring trots adekvat behandling i 4–6 månader.

Ett radiologiskt fynd av hälsporre har inte alltid ett samband med hälsmärta eller plantar fasciopati.

Tillstånd med liknande symtom (2)(3):

• stressfraktur
• artros
• nervinklämning (Baxter`s nerv)
• hälkuddesyndrom
• uttalad pes planus
• akillestendinopati
• tumör exempelvis neurom
• plantar fibromatos.

Observera att vilovärk och nattlig värk kan tala för annan diagnos som exempelvis neuropatisk smärta.

Diagnosen plantar fasciopati baseras främst på patientens upplevda symtom och kliniska fynd (1)(4)(5).

Plantar fasciopati läker i de allra flesta fall ut av sig själv, utan kirurgisk behandling. Läkningsperioden uppgår ofta till sex månader eller mer och varierar från individ till individ.

Behandla enligt följande:

• egenvård och smärtlindring i första hand
• rekommendera fysioterapeutiskt och ortopedtekniskt behandlingsalternativ om patienten trots egenvård fortfarande har smärta
• överväg operation i sällsynta fall vid utebliven effekt av icke kirurgisk behandling under minst tolv månader.

Ge råd om:

• stabila, rymliga skor med plats för inlägg i så kallade walkingskor
• prefabricerade skoinlägg för att stödja fotvalvet, utjämna belastning på hälbenet och avlasta plantarfascian vid gång och stående
• att inte gå barfota
• anpassad aktivitet och träning som exempelvis simning och cykling 
• tejpning av foten
• viktreduktion vid övervikt
• att läkningen tar tid.

Prefabricerade skoinlägg kan användas direkt i kombination med väl anpassade skor. Mer information finns i bilaga 1 – skoråd.

Bilagor att dela ut till patienten:

Bilaga 1 – skoråd.pdf

Bilaga 2 – träning egenvård vid plantar fasciopati.pdf

Bilaga 3 – tejpning som egenvård.pdf

Vissa fotbesvär (efter operation), Socialstyrelsen FMK

Hälsporre - ont under hälen, 1177

Bilaga 1 – Skoråd
Bilaga 2 – Träningsprogram egenvård
Bilaga 3 – Tejpning som egenvård
Bilaga 4 – Tejpning utförd av fysioterapeut